Min chans att vara öppen var söndrig

Fem år, svart på vitt. Tiden springer så snabbt att det skrämmer mig ibland. Sen ser man alla bilder och inser att de saker som knäckte mig då knäcker mig inte lika mycket nu, och det som knäcker mig nu kommer knäcka mig mindre nästa år. Saker som besvärade mig då gör mig lycklig nu. Trots att hårfärger förändras, kroppar förvandlas och hjärtan krossas är vi samma skrot och korn som vi var då idag. 
 
 
nollnio var jag inte så synligt både blond och rödlätt och mina bästa vänner bodde i hus på vars en sida om mig.

tvåtusentio var mitt hår mörkt och min syster var fortfarande liten, och vi älskade systemkameror jag och C.

elva började vi gymnasiet och inget var egentligen klokt med oss, förutom att jag hade långt hår och var väldigt lycklig ettan genom.
 
tolv och jag klippte håret jättekort men trivdes så bra i det, slutade ettan och hade en oslagbar sommar som jag ångrar ibland och älskar ibland. saker som har sprickor i kanten idag var fortfarande hela och fina. 

tretton och jag vet inte vad jag ser när jag tittar tillbaka om ännu ett år. Jag vågar vara lite mer, le lite mer, inte bry mig lite mer. Ibland ler jag till och med med tänder trots att jag har en glugg som jag avskyr. Steg som är så enorma för mig men minimala för andra, minimala för mig också om några år. Och om någon skulle fråga om jag är lyckligare nu skulle jag kunna ta resten av året på mig att ge svar.
 
Tiden rusar och det är så svårt att greppa var som händer. 
Närgånget | |
Upp