Svårt att vara modig i en värld full av människor
Efter en helg där allt varit som en karusell som aldrig stannar, som jag sprungit rakt genom utan att hämta andan, är jag precis lika utmattad som jag var i fredags.Trots att den varit en virvelvind har den varit åt det finare hållet, spenderad med mina vänner och skratt och kärlek till min familj.
En utgång som började med en bussresa och slutade med frusna kanelbullar och en promenad genom staden, en tågresa till Klippan och tre timmar som flög förbi av mys, en kväll på en hemmafest där jag helst av allt bara ville vara just, hemma, minus festen dårå... och så idag med all min släkt på en följd och så mycket kärlek för dem att jag spricker.
Ibland är det inte så konstigt att jag tar mig igenom alla mina fall med en familj som min, och att jag klättrar tillbaka upp igen så småning om. Och trots att saker och ting är på den tuffare sidan just nu så är jag mer tacksam för all kärlek i mitt liv som jag inte skulle klarat mig en sekund utan. Skulle svälta och torka ut och vittra sönder.