Hoping for the best, but expecting the worst
Jag sitter och lyssnar på klassiska poweballader från nittiotalet och önskar lite i hemlighet att jag också dansat i magtröja om helgerna och strecktittat Melrose Place och Baywatch om kvällarna. Fast livet heter duga trots allt!
Imorgon firar tjejerna av Ellinor som sticker till Paris på onsdag. Det känns så otroligt bittersweet alltsamman. Att gå på stan runt lunch omringad av alla som går i skolan och inse att vi inte längre är en del av havet som inte behöver planera ännu. Som har en färdig morgondag som inte vi har. Känns surrealistiskt att vi inte ska tillbaka. Jag går och väntar på att vakna och behöva gå upp till skolan tidigt och sitta och gäspa längst bak i klassrummet. Det finns verkligen inget bättre sätt att beskriva det än bitterljuvt alltihop. Vi är fria. Vi. Fria. Det finns inte mycket till Vi längre för alla väljer vägar som går åt helt motsatta håll och ingen vet när vi ses igen. Känslan av att vara fri kommer säkert snart, när allt är bestämt och planerat, när vi vet exakt vart vi är på väg för tillfället. Just nu känns det som att frihet är någon sorts ironisk bur av omöjliga val. Men, what to do?
