And now the world has changed
Idag på jobbet fick jag världens hugg av hemlängtan. Ni vet den där sorten där jag vill bo hemma och krama mamma och pappa. Där jag hellre jobbat i Helsingborg och hyr en etta, hellre pluggar eller gör ingenting alls. Så fungerar det såklart inte, men det högg ändå.
Ibland slår det mig att jag inte vet vad jag håller på med. Aldrig har gjort heller! Jag bara kör, full fart framåt 120 km/h. Ibland är det bra ibland inte.
Det som jag har nu är såklart bra. Jag har varit här exakt ett halvår. För två dagar sedan hade jag spenderat 6 månader i Dublin. Det har varit så ofantligt otroligt roligt och lärorikt, och det kommer det att fortsätta vara.
Jag tänker å andra sidan låta mig själv tänka like. Bara vara lite, inte stressa lika mycket. Det gör liksom ingenting gott i att undra vad jag borde göra istället för det jag gör just nu. Planerna för nästa år, vet jag nästan säkert, är att lämna Dublin för nya äventyr. Hem eller någon annanstans. Mest av allt hem.
Jag har aldrig insett hur familjekär och hemmakär jag kanske är i grund och botten. Jag älskar att fika med mormor, åka till farmor och bara prata, hämta kusinerna från skolan och långprata med mamma. Jag saknar det så att det krampar ibland, så vi får se hur det spelar sig.
Tills dess så har jag ju det rätt himla bra.
Du är så bra på att sätta ord på vad du känner, tycker och tänker och vi vet att du fattar kloka beslut. Vi är så stolta.. Samtidigt somvi saknar dig så vet vi att du har det bra och älskar ditt Dublin. Tiden går fort och vi vet att du har planer men fortsätt att njuta av nuet.
Kram älskar dig!