Kalla det magi eller kalla det sanning

 
Alltså. Det här med att våga vara ful ibland. Det har jag, och har alltid haft, väldigt svårt för. Bilder som dessa är otroligt sällsynta på mig. Jag vet inte om det är en sorts allmän uppfattning som vi tjejer har om oss själva, eller om det helt enkelt är något sorts "follow the flow of selfies" som gör att vi jämt och ständigt sitter och pressar våra leenden tills en smilgrop dyker upp på ena kinden, eller vinklar huvudet åt ett speciellt håll för att ljuset ska falla rätt. Jag gör ju så jag också, jag simmar med strömmen.
 
Men sen tänkte jag att det egentligen inte spelar någon roll. För hur många fina bilder ni än lär se på mig här, eller någon annan stans, är det oftast dessa minerna jag gör när ni ser mig. Riktigt gräsligt fula, men samtidigt superfina bilder. För helt ärligt, jag uppskattar varken min glugg mellan tänderna eller min raka näsa med abnormt stora näsborrar (ni skulle se när jag flexar, slår alla muskler i världen). Trots att det är så, så kommer det inte förändra att sån är jag, och ibland (okej, idag, nu) inser jag hur tråkigt det är egentligen att vi posar fram en fin bild bland hundra för att se bra ut på nätet. Det spelar ju ingen roll när vi väl träffas?
 
Närgånget, Vardagligt | | Kommentera |
Upp