Kalla det magi eller kalla det sanning

 
Alltså. Det här med att våga vara ful ibland. Det har jag, och har alltid haft, väldigt svårt för. Bilder som dessa är otroligt sällsynta på mig. Jag vet inte om det är en sorts allmän uppfattning som vi tjejer har om oss själva, eller om det helt enkelt är något sorts "follow the flow of selfies" som gör att vi jämt och ständigt sitter och pressar våra leenden tills en smilgrop dyker upp på ena kinden, eller vinklar huvudet åt ett speciellt håll för att ljuset ska falla rätt. Jag gör ju så jag också, jag simmar med strömmen.
 
Men sen tänkte jag att det egentligen inte spelar någon roll. För hur många fina bilder ni än lär se på mig här, eller någon annan stans, är det oftast dessa minerna jag gör när ni ser mig. Riktigt gräsligt fula, men samtidigt superfina bilder. För helt ärligt, jag uppskattar varken min glugg mellan tänderna eller min raka näsa med abnormt stora näsborrar (ni skulle se när jag flexar, slår alla muskler i världen). Trots att det är så, så kommer det inte förändra att sån är jag, och ibland (okej, idag, nu) inser jag hur tråkigt det är egentligen att vi posar fram en fin bild bland hundra för att se bra ut på nätet. Det spelar ju ingen roll när vi väl träffas?
 
Närgånget, Vardagligt | | Kommentera |

Jag tror att jag älskar dig, eller så är det bara för ikväll.

Ibland är jag den där personen som gör allt till en salig röra. Som stoppar näsan i sånt som hon vet att hon inte borde, bara för att hon är nyfiken och har en tendens att testa gränser. Trots att det inte spelar någon som helst roll och tjugo år eller så kan det på mig på nerverna att jag gör sånt där onödigt. 
 
Samtidigt så är vi bara arton och har roligt om helgerna och dansar och skrattar och kramas och pussas och skedar och pratar alldeles för mycket ibland. Jag tänker att det är en del av helheten och att jag lär mig någon gång, efter något misstag eller efter någon fin människa. Till slut är garnet utnystat och fint. Someday. 
 
 
 
 
Närgånget, Vardagligt | | Kommentera |

Min chans att vara öppen var söndrig

Fem år, svart på vitt. Tiden springer så snabbt att det skrämmer mig ibland. Sen ser man alla bilder och inser att de saker som knäckte mig då knäcker mig inte lika mycket nu, och det som knäcker mig nu kommer knäcka mig mindre nästa år. Saker som besvärade mig då gör mig lycklig nu. Trots att hårfärger förändras, kroppar förvandlas och hjärtan krossas är vi samma skrot och korn som vi var då idag. 
 
 
nollnio var jag inte så synligt både blond och rödlätt och mina bästa vänner bodde i hus på vars en sida om mig.

tvåtusentio var mitt hår mörkt och min syster var fortfarande liten, och vi älskade systemkameror jag och C.

elva började vi gymnasiet och inget var egentligen klokt med oss, förutom att jag hade långt hår och var väldigt lycklig ettan genom.
 
tolv och jag klippte håret jättekort men trivdes så bra i det, slutade ettan och hade en oslagbar sommar som jag ångrar ibland och älskar ibland. saker som har sprickor i kanten idag var fortfarande hela och fina. 

tretton och jag vet inte vad jag ser när jag tittar tillbaka om ännu ett år. Jag vågar vara lite mer, le lite mer, inte bry mig lite mer. Ibland ler jag till och med med tänder trots att jag har en glugg som jag avskyr. Steg som är så enorma för mig men minimala för andra, minimala för mig också om några år. Och om någon skulle fråga om jag är lyckligare nu skulle jag kunna ta resten av året på mig att ge svar.
 
Tiden rusar och det är så svårt att greppa var som händer. 
Närgånget | | Kommentera |
Upp