Svårt att vara modig i en värld full av människor

Efter en helg där allt varit som en karusell som aldrig stannar, som jag sprungit rakt genom utan att hämta andan, är jag precis lika utmattad som jag var i fredags.Trots att den varit en virvelvind har den varit åt det finare hållet, spenderad med mina vänner och skratt och kärlek till min familj.
En utgång som började med en bussresa och slutade med frusna kanelbullar och en promenad genom staden, en tågresa till Klippan och tre timmar som flög förbi av mys, en kväll på en hemmafest där jag helst av allt bara ville vara just, hemma, minus festen dårå... och så idag med all min släkt på en följd och så mycket kärlek för dem att jag spricker. 
 
Ibland är det inte så konstigt att jag tar mig igenom alla mina fall med en familj som min, och att jag klättrar tillbaka upp igen så småning om. Och trots att saker och ting är på den tuffare sidan just nu så är jag mer tacksam för all kärlek i mitt liv som jag inte skulle klarat mig en sekund utan. Skulle svälta och torka ut och vittra sönder. 
Vardagligt | | Kommentera |

Om du har levt ditt liv, har jag levt mitt också.

These days sportar jag någon centimeter kortare hår och snedbena och idag, eftersom det är fredag och en isig känsla har lagt sig över hela huset går jag runt i myskläder och söker värme i soffan framför en hel drös serier. Det har varit en tuff vecka och there is more to come. 
 
Vi har spöken som liksom kostanta tatueringar påminner oss om att vi inte borde, inte skulle, inte är. Allt som skulle vara enkelt är svårt och på något sätt så sitter vi fast hur hårt vi än simmar mot ytan för luft. Luften finns där och ibland får vi andas bara för att dras ner igen och veta att någonstans finns den, fri luft och friheten.
 
 
 
 
 
Vardagligt | | Kommentera |

Min chans att vara öppen var söndrig

Fem år, svart på vitt. Tiden springer så snabbt att det skrämmer mig ibland. Sen ser man alla bilder och inser att de saker som knäckte mig då knäcker mig inte lika mycket nu, och det som knäcker mig nu kommer knäcka mig mindre nästa år. Saker som besvärade mig då gör mig lycklig nu. Trots att hårfärger förändras, kroppar förvandlas och hjärtan krossas är vi samma skrot och korn som vi var då idag. 
 
 
nollnio var jag inte så synligt både blond och rödlätt och mina bästa vänner bodde i hus på vars en sida om mig.

tvåtusentio var mitt hår mörkt och min syster var fortfarande liten, och vi älskade systemkameror jag och C.

elva började vi gymnasiet och inget var egentligen klokt med oss, förutom att jag hade långt hår och var väldigt lycklig ettan genom.
 
tolv och jag klippte håret jättekort men trivdes så bra i det, slutade ettan och hade en oslagbar sommar som jag ångrar ibland och älskar ibland. saker som har sprickor i kanten idag var fortfarande hela och fina. 

tretton och jag vet inte vad jag ser när jag tittar tillbaka om ännu ett år. Jag vågar vara lite mer, le lite mer, inte bry mig lite mer. Ibland ler jag till och med med tänder trots att jag har en glugg som jag avskyr. Steg som är så enorma för mig men minimala för andra, minimala för mig också om några år. Och om någon skulle fråga om jag är lyckligare nu skulle jag kunna ta resten av året på mig att ge svar.
 
Tiden rusar och det är så svårt att greppa var som händer. 
Närgånget | | Kommentera |
Upp